I sorg eller förvirring, det är då jag finner tröst i skrivandet. I bloggen, i gamla dagboken, i små låt-texter eller meninglösa filmcitat som jag sporadiskt kladdat ner i en gammal skolbok årtal sedan. Då får dom plötsligt mening, de där annars så tomma, rentav töntiga orden. Då får helt plötsligt det där kantiga fula hjärtat jag ritade i nian något sorts fint artistiskt djup.
Jag vet ju exakt vad jag kände då, men endå kan jag inte riktigt minnas förrän jag sitter där igen..eller här igen kanske jag ska säga. Med smärta, gråt och en skvätt förvirring i sinnet ser du allt klarare. Ska det inte vara tvärtom?
I vilket fall längtar jag tillbaks till den där grumliga ovissheten igen, då jag kan titta i den där gamla boken och skratta åt allt och säga "haha fyfan vilken tönt jag var".
/F
0 kommentarer:
Skicka en kommentar