Jag har mer tid att hänga här än jag någonsin haft. Och mindre lust än jag någonsin haft. Jag är sjuk. (varför känns det som vartannat inlägg börjar med dom orden).
Jag har körtelfeber. För er som inte vet så är det är en långdragen och mycket ondskefull sjukdom. Ni förstår det finns inget botemedel. Förutom vila. Det kan ta månader. Ingen vet. Bara detta finner jag olidligt..
Men det värsta med denna sjukdom är inte febern eller de nattliga svett attackerna eller dom extrema muskel smärtorna eller att alla körtlar svällt upp till storleken av ett Jona Gold äpple. Eller det faktum att jag fått leverskador och mår så illa att jag inte kan äta.
Inget av det tidigare nämda är det värsta med denna sjukdom. Utan det är TIDEN. Tiden jag ligger här. Dag ut och dag in. Väntar på att bli bättre, orkar inget göra, kan inget göra. Det enda jag kan göra är att tänka, fundera, grubbla. Förstår ni inte?! Den här sjukdomen kommer ge mig en depression. Den bryter ner dig..så att du inget annat kan göra än att tänka! Tänka på allt du gjort fel i ditt liv, allt du ångrar, allt du skulle gjort och allt du aldrig kommer få göra. Man får tid att tänka tillbaka på en svunnen tid då livet inte kom med ett frågetecken efter sig utan snarare ett utropstecken. Den får dig att tänka på det där du inte borde tänka på och den släcker dina drömmar en efter en. Den här sjukdomen måste ska ha någon inblandning i den ökande självmords statistiken. With out a doubt!
Och om man då försöker se framåt, man försöker va positiv, man tänker hey, jag kommer ju bli frisk! Det här är ju bara nonsens! Då har sjukdomen gillrat upp en slags vägg där med. Genom att man inte har en aning om när man blir frisk igen, det kan ta flera månader hör man ekande i huvudet. Månader. Klarar jag det? Jag kan nästan höra sjukdomens elaka skratt ibland. Som att den vunnit. Och jag erkänner. DU har vunnit över mig! Och du har tagit någonting från mig. Du har tagit min livsglädje.Jävla skit.
/F
0 kommentarer:
Skicka en kommentar