Det ofattbara

Nu när jag lugnat mig lite kan jag väl kort berätta om min dag? Jag vaknar av att jag landar nere på golvet. Min säng har alltså gått sönder. Båda benen på vänster sida lossnade samtidigt(?!)och jag flyger alltså ner på golvet. Livrädd och halvt medvetslös försöker jag få grepp om situationen. Jag letar febrilt efter lampan och tittar på klockan, den är kvart över fem. Jag blir sjukt arg. Jag har inget bra morgon humör, speciellt när jag vet att jag ska upp och jobba om två timmar. När jag äntligen lugnat ner mig tittar jag ner på golvet och ser att min säng inte alls landat på golvet..den har nämligen landat på min bärbara dator. Min älskade sony vaio. Ligger där. Under sängen. Död.- Jag skriker högt och länge. NEEEEEEEEEJ!!

Jag slänger mig mot den och gör flera återupplivningsförsök. Lönlöst. Vad som sker dom kommande tio omtumlande minuterna är svårt att förklara. Jag befinner mig i något slags chock tillstånd. Jag vaknar av väckarklockan kl 07.00. Jag känner mig mycket illa till mods, jag förstår inte först varför. Sedan minns jag..jag hoppas djupgående att allt är en dröm. Fram tills jag inser att det inte är det. Det är ingen dröm. För där ligger den..på golvet. Kall och grå.

Jag gråter i tystnad fram tills dess att jag måste springa till jobbet. Funderade länge på att ringa och sjukanmäla mig, ett dödsfall inom familjen bör rättfärdiga minst en veckas ledighet. Till att bearbeta och sörja. Men jag biter ihop. Jag lämnar dock persiennerna nere när jag går, det är alldeles mörkt i lägenheten. Jag tänker att det är min version av att hissa flaggan på halvstång. Eftersom jag inte har någon flaggstång. Jag sätter på min walkman och första låten som spelas är "how to save a life" med The Fray. Jag gråter lite till. Skickar ett förtvivlat sms till Karl och frågar om det på något sätt går att rädda honom. En organ transplantaion, vad som helst. Jag får inget svar. Karl ringer senare under dagen. Samtalet går såhär:

Frida- halla
Karl- jag känner mig som en polis
Frida- vadå?
Karl- som en polis, som ringer om dåliga besked
Frida- sluta
Karl- jag vet inte vad jag ska säga, jag är ledsen
Frida- sluta, säg att det ska bli bra
Karl- det kan jag tyvärr inte
Frida- ...jag måste spy

Jag kommer för evigt minnas den 12 augusti som en av de mörkaste dagarna i mitt liv.
/F