Sanningen.

Jag har dom senaste dagarna gått och små funderat på om jag skulle kunna ha barn, alltså inte om jag kan få eller vill ha, utan om jag helt sonika skulle kunna ha ett barn. Ta hand om ett barn, få det att överleva, lära det saker och allt vad man nu gör. Och jag tror att sanningen kom fram igår.

Jag ser endå på mig själv som vuxen, och ganska så stabil som person(?!) så varför inte liksom, man lär sig ju eftersom, man behöver inte kunna allt innan. Man behöver inte ha världens barn intresse och plugga till dagisfröken eller va bvc sköterska(Min mamma o min syster) man kan nog fixa det endå liksom. I dom banorna har jag gått och tänkt.. Men det jag inte tänkt på är min egen mognad och egoism.
För igår när jag och lillasyrran var ute och gick med hundarna i mörket i skogen i snöstormen så vände hon sig om och frågade
- Kan du stoppa in? och lyste på sin vante med ficklampan. Och jag kände hur det bara slog mig rakt över ansiktet, en fet greknäve med orden "du skulle aldrig palla att ha barn än" och greknäven hade så rätt. För inte ens i världens snöstorm kände jag medkänsla eller tyckte synd över stackars Josefin som frös om handlederna. Allt jag kunde tänka på var " du är ju för fan tretton år stoppa in dina egna jävla vantar, eller hey, sluta stoppa in dina vantar, vem gör ens det längre?"
Jag kände sån enorm frustration.
Men alla barn gööör ju det, jag kommer ihåg själv den där känslan, av snö mot handleden, och man gick till fröken och undrade om dom kunde stoppa in. Det hade inte spelat någon roll om det var josefin, mitt eget barn, en bebis, eller vem det var så skulle jag endå tänka likadant..

Jag tror det gör mig "an un-fit parent".